Hur man man känna sig så ensam trots att man är omgiven av så mycket folk. Hur kan man känna sig ensam trots att man har sin familj och alla sina vänner runt omkring sig? Hur man man känna sig övergiven fast alla man känner gladeligen skulle hjälpa mig om jag bara bad om det?
Jag förstår ärligt talat inte det det där. Ändå så känner jag mig ensammast i världen. Känner mig helt övergiven och utanför.
Vet inte alls vad jag ska ta mig till eller hur jag ska kunna bryta mig ur... denna överväldigande känsla.
Jag känner mig maktlös inför mina egna tankar och känslor. Allt är så mörkt och läskigt, jag förstår inte hur det kan ha blivit såhär igen.
Hur kan jag ännu en gång må såhär dåligt?
Varför ska jag må såhär? Jag vill inte må såhär? Jag har gjort allt jag kan för att inte må såhär, och ändå är jag här igen.
Liggandes på golvet skrikgråtandes tills jag nästan spyr, självskadetankar, självmordstankar och inget hopp om en ljusare framtid.
Det är som att allt jag kämpat för de senaste åren är som bortblåst.
Ingenting känns roligt längre, inget av det som jag blivit glad av förut gör mig glad längre.
Jag har inte ens orken att göra det mer. Jag vill bara sova, men sömnen fungerar inte heller.
Antingen sover jag inte alls eller så sover jag nästan ett dygn i sträck.

Man får höra så mycket negativt om mina diagnosen. Det är synd, för jag har insett att den medför så mycket positivt.
Samt uppmärksamma problemet med fördomar om personer med funktionsvariationer samt användandet av kränkande skällsord.
Jag kommer alltid att kämpa för att man inte ska kalla någon "skällsord",
Man måster acceptera och respektera varandras olikheter.
Jag blir ledsen för att folk inte förstår varför det är fel och kränkande. För mig är det ignorant att kalla nå...gon eller sig själv, för "efterbliven",
Så fort jag ser att någon har skrivit så går jag in och protesterar samt anmäler kommentaren eller inlägget. Jag kommer aldrig att acceptera det när det finns så många andra ord att välja på.
För mig finns det en enkel lösning på problemet med funkofobi och fördomar:
Det finns inga dumma frågor, så ställ dem gärna till oss som har diganoser och psykis ohälsa. Det är okunskap som gör att man fortfarande säger "skällsor".

Att må dåligt men ändå kämpa.
Jag tror det är otroligt viktigt att tillåta sig själv att må dåligt i bland. Det är viktigt att våga släppa fram känslor oavsett om det handlar om ilska, sorg, rädsla, oro eller något annat som anses vara "negativa" känslor. Har man en dålig dag så tror jag det är viktigt att låta sig ha det också för ingen människa är perfekt med bara positiva dagar.
Men jag tror också det är viktigt att förstå att man är den enda som kan förändra sitt liv. Man måste alltså jobba aktivt för att saker ska bli bättre oavsett om det gäller att man är missnöjd med sitt jobb med sitt boende eller med sitt utseende. Det räcker inte med att bara sitta och önska att saker ska bli bättre.

Jag mår bra av att vara öpppen med min psykiska ohälsa då det hjälper mig att förstår mig själv.

Kul att du hittade hit. Jag är en 47 årig mamma/fru som brinner för ridsporten. Följ gärna med mig under min resa. På bloggen som jag har. På min blogg kommer det mest handlar om hästar men kommer även slänga in en hel del annat. Hoppas ni gillar min blogg och väljer att stannar. Jag har man och två barn och även min flicka vill satsa på hästar liksom mig.

Välkommen hit!
Kul att just du hittade till oss. Här kan du läsa om allt som rör mina hundar, lite om min familj och en hel del ur min vardag. Och du. Glöm inte att lämna en signatur i bloggen.

Ett proffs är en person som kan göra sitt bästa även när man inte känner för det!