Folk som umgås eller kommer i kontakt med mig måste ha det i åtanke. Jag säger som det är, på gott och ont. Tanken är inte att såra eller göra någon ledsen.

Kan man skylla på sin funktionsnedsättning och hur länge till räcker det slitna ordet? Ordet förlåt!

TILL ER SOM LEVER OCH UMGÅS MED OSS SOM HAR AUTISM OCH ASBERGER!

"Jag är precis som du men ändå alldeles olik.

Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad.
När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.

Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.

Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst.

Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.
Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen.
Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.

Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tvskärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort.

Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.

Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på.
För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.

Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig
trygg. Det är då jag känner att jag har kontrollen.

Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med.

Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut.
Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för.

Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.

Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det.

Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem?
Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det.

Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer.
Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.
När du känner att du inte orkar vara förstående längre- gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera. Det måste du låta oss få. Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv."

JAG VILL BÖRJA MED ATT SÄGA: GLÖM ALDRIG BORT ATT DU ÄR VÄRDEFULL OCH ATT DU DUGER FÖR DEN DU ÄR OCH DU FÖRTJÄNA DERAS RESPEKT!

 Våga sprid glädje om kring dig själv trorts dina diganoser!

Våga ge av dig själv

Våga göra något för en främling

Våga le när du möter dina medmänniskor

Våga tro på dig själv och andra

Ett hej och ett leende - så enkelt och lätt! Så otroligt meningsfullt!

En hjälpande hand - så enkelt och lätt! Men så otroligt viktigt för någon annan!

Idag finns vi här med världen framför våra fötter

Men gör vi det imorgon?

Jag bär med mig en erfarenhet, en erfarenhet tung som sten fortfarande men som har inneburit en viktig lärdom om livet!

Jag finns här nu, den jag älskar finns här nu! Men finns vi båda två imorgon?..

Jag finns här nu, en främling jag möter på gatan finns här nu! Men finns vi båda imorgon?

Ett litet hej och ett leende kan lysa upp en främlings tillvaro

En hjälpande hand kan göra stor skillnad

Kanske till och med rädda någon!

Var rädd om dem du älskarInfoga/redigera länk

Berätta ofta vad dem betyder för dig

Ta tillvara på varje stund ni får tillsammans

Le mot dem som korsar din väg

JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET! JAG HAR ASPERGER, AUTISM, UTVECKLINGSTÖRDNIING! .... VAD ÄR ASPERGER?!

MÅNGA GÅNGER KÄNNS DET SOM OM JAG BARA FINNS TILL, MEN UTAN NÅGON MENING.

JAG BARA FINNS SOM I EN BUBBLA. KAN INTE TA MIG UTANFÖR DEN HUR MYCKET JAG ÄN FÖRSÖKER, VÄRLDEN UTANFÖR ÄR SOM EN DIMMA OCH JAG KAN BARA TITTA PÅ. JAG VILL TA MIG UTANFÖR MEN DET KÄNNS SOM EN OMÖJLIG UPPGIFT.

JAG ÄR EN GLAD OCH TREVLIG KVINNA! SÖKER EFTER NYA KVINNLIGA BEKANTSKAPER SOM LIKSOM JAG GILLAR ATT VARA MED DJUR! JAG VILL GÄRNA HA KVINNKOMPISAR I ÅLDERN 40-60 SOM VILL FARA RUNT PÅ ÄVENTYR I SÖDRA SVERIGE! HÖR GÄRNA AV DIG OM DU VILL VETA MER OM MIG! JAG ÄR EN TREVLIG KVINNA I 47 ÅRS ÅLDEN!

JAG SÖKER KVINNKOMPISAR OCH AKTIVITETSKOMPIS! MITT STORA INTRESSE ÄR DJUR OCH FRILUFTSLIV!
HÖR GÄRNA AV DIG OM DU TYCKER DET VERKAR INTRESSANT! JAG ÄR EN ENSAM GLAD KVINNA! SOM SÖKER EN AKTIVITETSKOMPIS!
GÄRNA EN SERIÖS OCH TREVLIG KVINNA I ÅLDERN 40-60!
DU GILLAR DJUR OCH FARA RUNT OCH PÅ ÄVENTYR.
HÖR GÄRNA AV DIG OM DU ÄR INTRESSERAD!

Jag som lever med pyskiskohälsa, har tre diagnoser. Går hos vux.hab Har gjort det sen 90-talet. Jag är jävlig psykisk sjuk. Det är igen som tror på mig. Dom vill bara svartmåla mig och mobba och kränkta mig, vara elakt mot mig och hotar mig m.m Vad ska man göra åt det? Jag far mycker illa av det och det tar mig på psyket. Dom lämna mig inte fred trots att jag har sagt i från! Lever med bland annat tvångsyndrow, deprimerad